Äntligen kommer barnen in, de är från min vfu-plats och jag tror att jag är lika förväntansfull på deras reaktioner som de är på föreställningen. Många hej och vink blir det innan ljuset äntligen släcks och det kan börja.
Barnen tas in i teatern då Thomas förvånat undrar vad de gör här och om de är de som ska se på Drakens äventyr, han ber dem också ropa på Drako då han inte kommit. Genom att Thomas presenterar kören och bandet blir även vi inkluderade. Drako bjuder in barnen genom att be dem säga sina namn, räkna taggar på svansen och på olika sätt bekräfta det de säger på ett kontrollerat sätt (här är det annars lätt att barnen tar över, vilket inte är tanken). Prinsessan är även hon riktad mot barnen och berättar till dem i förtroende elaka saker, detta trotsar barnen då de vill hjälpa Drako genom att säga till honom att inte lyssna på Prinsessan. När Drako drömmer visas ett bildspel som ska föreställa hans drömmar, härliga kommentarer gavs av barnen då de visste att han drömt om Stina, det såg de ju. Några av kommentarerna löd; " Om du inte hörde vad vi hette kan vi säga det en och en så du hör". "Vi såg att du drömde om Stina, vi såg dina drömmar". "Du skulle ha lyssnat på vad vi sa, för Prinsessan bara luras hela tiden".
Det kändes väldigt kul och det gav oss många härliga skratt, an annan sak som var kul var att det var många av barnen som sjöng med i refrängerna och att de inte kunde sitta still under låtarna, de spelades luftgitarr och lufttrumma lite här och där, ett oerhört gott betyg anser jag. Om vi lyckats får barnen sugna på att sjunga och spela har vi fått ut budskapet, musik är viktigt och oerhört kul.
Responsen från en av pedagogerna till förskoleklassen var; "Jag hoppas verkligen att ni ska spel upp för många barn, det var fantastiskt bra". Mer utförligt om vad hon tyckte var bra ska jag ta reda på. Att spela upp för en barngrupp gav verkligen svar på om vi var på rätt väg eller inte, de är ju så ärliga i deras direkta reaktion och kommentarer. Intressant var det att observera deras reaktioner, min känsla var att barnen var fängslade av storyn, gick igång på musiken och fick även ge utlopp för kommentarer.
Under eftermiddagen spelade vi för studenter, vilka gav en mer osäker direktrespons, de var mer iakttagare än medresenärer. Så med facit i hand var det jättebra att vi spelade för barngruppen först och inte för de vuxna, då barnen gav oss ett kvitto på att vi var helt ok. Det kändes som om hela gruppen var nöjda och hade växt av vad vi presterat. Vi var idag VI.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar