Littsem 4

Ett intressant sätt att hantera en boks innehåll, (Att lära barn estetik, Pramlig Samuelsson m fl.). Vi startade med att presentera vad vi uppfattat som intressant och vi gick laget runt. Alla försökte ta upp nya saker eller ur en annan synvinkel, vilket jag tycker är ett bra sätt för att få till mig andras tankar och ställningstaganden. Mina egna reflektioner av boken ses här:

Lärande objekt, ett begrepp som bör vara i fokus inför varje planerad aktivitet. Det oavsett vad för sorts aktivitet. Min bestämda uppfattning är att det borde kännas både roligare och mer meningsfullt att arbeta när tydliga mål och syften finns för det vi gör med barnen. Men då är det en förutsättning att pedagogen har en syn på sig själv som medupptäckare, om det ska vara utvecklande för båda parter anser jag. En medupptäckare som behöver ge en viss sorts ”guidning” under resan gång, det för att bredda och synliggöra för barnet dess upptäckter. Att bara göra för görandets skull är inte utvecklande för vare sig barnet eller pedagogen.

Frågor som man bör ställa sig inför en aktivitet är: Hur hittar då pedagogen lärande objekt? När pedagoger planerar aktiviteter behöver alltid frågan ställas, vad och varför gör vi det vi gör. Vad vill vi att barnen ska få med sig i form av förståelse och kunskap och hur får barnen själva syn på sin nyfunna förståelse? En annan sak som ska funderas över är vad barnen har för erfarenheter inom det tänkta området som vi skulle kunna utveckla till erfarande (Pramling Samuelsson, Asplund Carlsson, Olsson, Pramling, Wallerstedt 2008).

Inför varje enskild planerad aktivitet är det alltså viktigt att finna ett lärande objekt. Det varierar från gång till gång och från barngrupp till barngrupp, då det finns olika erfarenheter bland barnen i olika sammanhang. I texten (Pramling Samuelsson, Asplund Carlsson, Olsson, Pramling, Wallerstedt 2008) beskrivs att de kompetenser ett barn har eller inte, har avgjorts av vilka erfarenheter barnet fått möjlighet till att göra eller inte. Desto fler tillfällen som ges till olika erfarenheter i olika områden skapar fler möjligheter att sedan utveckla ett erfarande. Erfarande beskrivs som att då barnet själv inser vad det förstått och kan.

Författarna beskriver i texten riktadhet, att särskilt gå in och synliggöra för barnet det som var tänkt att belysas, ”Att göra det osynliga synligt” (s.25). Det genom att rikta särskild uppmärksamhet och tydlighet på just det som var tänkt att belysas, ge barnet olika variationer för att kunna urskilja. Att det annars kan bli att barnet gör aktiviteten och inte alls har fått med sig en större förståelse för just det område som var uttänkt. Pedagogens engagemang är här oerhört viktigt, att vara lyhörd och komma med de inlägg och frågeställningar som för utvecklingen och tankarna vidare.  

Hur ska pedagogen sedan få klart för sig om den tänkta förståelsen nådde fram som det var tänkt? Efter varje aktivitet menar författarna att det är viktigt att ge tid och utrymme för reflektion, där man samtalar om vad de gjort tillsammans genom metasamtal. Viktigt här är att pedagogen varit uppmärksam och en aktiv lyssnare under aktiviteten. Där ställs utvecklande och genomtänkta frågor som gör att barnet måste tänka till innan svaret kan komma. Det är en träningssak att bli duktig på att veta hur dessa frågor ska utformas, och det är inte alltid så lätt i början är min erfarenhet.

Att lära genom estetiska former fick vi sedan prova på, dels genom att vi spelade upp en scen där argumentation för och emot musik som eget ämne var uppgiften. Det är svårare än man tror att stå upp för det man tycker är det rätta, och att hitta det rätta argumenten, något att jobba på.

Dramatisera en myt, ju mer material desto bättre, genom att med rörelser, ord och sjalar i alla dess färger som rekvisita tydliggöra denna myt.

En slogan skulle skrivas för hur vi sammanfattar bokens innehåll, och visa det med bland annat instrument. Utveckla hela barnet, mer estetik löd den och vi dansade, spelade instrument och "läste" en dikt.

Det är verkligen inte så lätt att bara komma på vad och hur man ska uttrycka sig estetiskt på befallning, men efter en hel del funderande och bollande av idéer kommer man alltid på nåt fast jag är inte riktigt kompis med detta sätt. Känner mej ofta obekväm när man ska agera på kommando, så det får jag väl fundera på hur jag ska bearbeta. Handlar det om att man är så ovan eller skulle det finnas andra sätt att uttvecklas inom drama som passar mig bättre tro?